Per Ulfhielm - Musik, blogg och betraktelser | Per Ulfhielm

Time 2022-09-14 08:30:11

Web Name: Per Ulfhielm - Musik, blogg och betraktelser | Per Ulfhielm

WebSite: http://www.ulfhielm.me

ID:314436

Keywords:

Musik,Ulfhielm,Per,betraktelser

Description:

Välj en sida

I can’t make you love me (Bonnie Raitt cover)

av Per Ulfhielm | 2018-11-04 | Covers, Min musik | 0 kommentarer

Bonnie Raitt är en stor favoritartist, och I can’t make you love me är en sådan där riktigt ikonisk låt som kräver ganska mycket av den som framför den – särskilt pianot, eftersom Bruce Hornsbys pianospel på originalet är så skräckinjagande bra. Eftersom...Lyssna här

Paris (Grace Potter cover)

av Per Ulfhielm | 2018-08-22 | Covers, Min musik | 0 kommentarer

Jag hade aldrig tidigare hört Grace Potter när Emelie föreslog att vi skulle spela in en version av Paris (Oh la la), men efter att ha kollat på ett Youtubeklipp från Letterman där Ms Potter spelar på världens coolaste Flying V var jag helsåld. Plattorna med The...Lyssna här

Too Damn Hot

av Per Ulfhielm | 2018-07-30 | Egenkomponerat, Min musik | 0 kommentarer

Sofistikerad musik i all ära, men ibland vill man bara rycka tag i en strata, trampa wahwah-pedalen hårt i golvet och bara JAMMA. Idag blev det en SRV-inspirerad funkrocklåt, som jag satte ihop på en timme. Låter det slarvigt, så beror det på att det är precis det....Lyssna här

I can’t make you love me (Bonnie Raitt cover)

av Per Ulfhielm | nov 4, 2018 | Covers, Min musik | 0 kommentarer

Bonnie Raitt är en stor favoritartist, och I can’t make you love me är en sådan där riktigt ikonisk låt som kräver ganska mycket av den som framför den – särskilt pianot, eftersom Bruce Hornsbys pianospel på originalet är så skräckinjagande bra. Eftersom jag inte är någon Bruce hade jag faktiskt funderingar på att göra en version utan piano, men landade till slut i ett insikten att ingen kommer ihåg en fegis. Så vafan, här är den. Och Karin sjunger så där sårbart äkta så man vill rysa lite.

Karin Ulfhielm: Sång
Jag: Allt annat, typ

Goblin spelar Suspiria på Union Chapel

av Per Ulfhielm | sep 24, 2018 | Inspiration och influenser, Konsertrecensioner | 0 kommentarer

I augusti besökte jag London i tron att jag skulle se en konsert, men fick istället bevittna en visning av en av tidernas blodigaste skräckfilmer, med filmmusiken framförd live av upphovsmannen. I en kyrka i Islington. Låter det konstigt? Läs vidare, för det blir ännu konstigare.

Jag går ganska ofta på konserter, och det har blivit något av en tradition att pipa iväg till London då och då, eftersom många av mina favoritband oftare spelar där än här. Så när jag såg att Goblin skulle spela på Union Chapel kliade det till i boka-fingret, och vips hade jag köpt konsertbiljett, bokat flyg och hotell.

Suspiria är en film av Dario Argento som kom 1977, mitt i den italienska skräckfilmsvåg som sköljde över världen på 70- och 80-talen. Regissörer som Lucio Fulci, Ruggiero Deodato och Umberto Lenzi gav oss dussintals tveksamma zombierullar, otaliga giallos (typ blodiga kioskdeckare i gult), fler kannibalfilmer än någon efterfrågat, plus ett gäng rullar med ockult tema. Den ena ostigare än den andra, många med med dialog strax under porrfilmsnivå. Alldeles på stort för stort fokus lades på ”specialeffekter” och avhuggna kroppsdelar istället för handling och regi. Dario Argentos filmer ingår förvisso i den här genren, fast hans verk är i mitt tycke bättre än de flesta av de samtida italienska skräckgubbsens. I alla fall har han vissa konstnärliga ambitioner, även om det inte alltid blir helt lyckat.

Även om det kanske inte framgår supertydligt av ovanstående stycke så älskar jag italienska skräckfilmer. Många gånger på ett lite ironiskt sätt, men jag räknar mig ändå som ett stort fan av spaghetti-skräckisar.

Italiensk progressiv fusion: Bästa skräckfilmsmusiken

En sak som i stort sett alltid varit bra (alltså helt utan ironi. Känns verkligen bra att ständigt behöva förtydliga att jag inte är ironisk…) i italienska skräckfilmer är musiken, som ofta rör sig i gränslandet mellan progressiv rock och electronica, och många gånger enbart består av synthar. Bandet som komponerat och framfört flest skräckfilmsepos är Goblin, med keyboardisten Claudio Simonetti i spetsen. Deras första samarbete med Dario Argento var med filmen Profondo Rosso från 1975, då bandet fick typ 24 timmar på sig att komma upp med ett soundtrack efter att Argento sparkat den ursprunglige kompositören. Musiken till Profondo Rosso är ingenting mindre än episkt, och en stor favorit i min skivsamling. Det blev också ett stort genombrott för bandet.

När det sedan var dags för den gode Dario att regissera Suspiria två år senare fick Goblin i stort sett fria tyglar att skapa musiken. Och resultatet blev väldigt passande till den helgalna filmen. Musiken framförs på synthar, slagverk, bas och bouzouki (!), och kretsar till stor del kring ett suggestivt arpeggio som återkommer flera gånger filmen igenom. Mycket effektivt!

Filmen Suspiria

Suspiria är en helt galen upplevelse. En mindfuck. En surrealistisk mardröm med en milt uttryckt expressionistisk färgpalett som skriker ”MER AV ALLT”! Och blodig är den. Jag vet inte hur många liter teaterblod som sprutar ur halsar, magar och andra kroppsdelar, men här pratar vi hinkar modell större. Handlingen utspelar sig på en balettakademi i Schwartzwald, där en samling häxor huserar. En ung amerikansk balettstudent kommer till skolan och märker snart att allt inte står rätt till.

Dialogen är stolpigare än världscup-backen i Kitzbühl (ber om ursäkt för den i bästa fall haltande referensen, men jag tror du fattar poängen) och skådespeleriet är av minst sagt varierande kvalitet. Allt känns konstigt och konstruerat, som till exempel handen i svart handske som håller en kniv på ett onaturligt sätt när den sprättar upp sina offer (återkommande tema i alla Argentos filmer), eller inslängda dialogstycken som känns helt frikopplade från handlingen.

Jessica Harper: Rädd och förvirrad

Jessica Harper är ingen klassisk scream queen, utan faktiskt en riktigt bra skådis.  Hon pendlar mellan rädsla och förvirring filmen igenom, något som man som publik lätt kan identifiera sig med, just eftersom allt är så konstigt.

Är filmen bra, då? Jag vet faktiskt inte! Är den läskig? Ja, men inte på ett traditionellt skräckfilmsmanér, och definitivt inte för allt blod, som bara känns överdrivet. Det finns heller inga egentliga hoppa högt-effekter, som vi lärt oss uppskatta i den här genren. Den kryper innanför skinnet och skrämmer liksom på ett djupare plan, där den segt drömlika stämningen tillsammans med filmens allmänna förvirringstillstånd lämnar en med en obehagskänsla som åtminstone jag inte brukar känna efter jag sett en vanlig rysare. En sak är dock säker: Filmen är definitivt annorlunda.

Konsert? Nja…

Som sagt trodde jag att det var en konsert jag skulle se, och hade inte fattat att föreställningen gick ut på att visa filmen med musiken framförd live. Man skulle ju också kunna förvänta sig att få höra något extranummer, men så blev det inte. Så fort eftertexterna rullat klart tackar bandet för sig och lämnar scenen. Lite snopet, faktiskt.

Min bänkgranne

Publiken är ett kapitel för sig. Det är många gothare, fast övervintrade sådana. Mycket svart läppstift och nagellack. Bredvid mig sitter ett par som närmast kan beskrivas som Morticia Adams och Professor Snape. Richmond i IT Crowd sitter på raden framför och som pricken över i svävar en Marilyn Manson-kopia ljudlöst förbi. Jag känner mig djupt malplacerad i T-shirt, chinos och jeansjacka.

I skrivande stund väntar vi på den remake som har premiär i slutet av oktober 2018, med bland andra Tilda Swindon – och med musik av Thom Yorke. Kan inte bli annat än bra!

Paris (Grace Potter cover)

av Per Ulfhielm | aug 22, 2018 | Covers, Min musik | 0 kommentarer

Jag hade aldrig tidigare hört Grace Potter när Emelie föreslog att vi skulle spela in en version av Paris (Oh la la), men efter att ha kollat på ett Youtubeklipp från Letterman där Ms Potter spelar på världens coolaste Flying V var jag helsåld. Plattorna med The Nocturnals är ett hopkok av blues, soul, americana och några stänk country. Paris är dock svängfunkig soulrock med mycket attityd, vilket passar Emelies röst som hand i handske. Hon gör en fantastisk tolkning av låten!

Och så här låter den:

Några ord om produktionen, då.

Emelie Rosenqvist: Sång
Jag: Gitarrer, bas, klaviatur, kör, trumprogrammering, arr, produktion och mixning

Alla spår har någon form av dist pålagd, även sångspåren.Blåset i codan består av riffen till fyra Jimi Hendrix-låtar (hör du vilka?)Överstämman i refrängen (oh la la) är faktiskt en kopia av leadspåret, som jag pitchat upp en stor ters i Logic. På egen hand låter det ungefär som gråsparvarna i Askungen, men tillsammans med lead- och körstämmorna funkar det ganska bra.Jag spelade in 16 gitarrspår, varav 11 blev kvar till mix. More is more, n’est ce pas?

Den fruktade synthpop-remixen

Lördag kväll, efter ett par glas vin, får jag ett infall. Borde inte Paris låta alldeles utomförträffligt i en blippig synthpopversion, med arpeggiatorerna på högvarv? Jo, så klart den borde! Så jag satte mig i studion och började dra ner alla gitarrer och annat organiskt blahablaha, för att sedan lägga på några synthslingor. Och några till. Och en pad eller två. Och till slut en studsande arpeggiobas. Sången fick vara som den är, förutom lite andra effekter. Och då lät det så här:

Too Damn Hot

av Per Ulfhielm | jul 30, 2018 | Egenkomponerat, Min musik | 0 kommentarer

Sofistikerad musik i all ära, men ibland vill man bara rycka tag i en strata, trampa wahwah-pedalen hårt i golvet och bara JAMMA. Idag blev det en SRV-inspirerad funkrocklåt, som jag satte ihop på en timme. Låter det slarvigt, så beror det på att det är precis det. Jag ville att det skulle låta live, så jag lämnade medvetet en massa små felspelningar och otajtheter och lade ingen energi på editering eller annat tjafs. Så här är den, warts and all.

Låter heter Too Damn Hot, och tillägnas sommaren 2018.

Sommar 2018 – Bill Champlin, Rival sons, Roger Waters

av Per Ulfhielm | jul 26, 2018 | Inspiration och influenser, Konsertrecensioner | 0 kommentarer

Känslan när man inser att det är över en och en halv månad sedan senaste blogginlägget. DEN känslan. Till mitt försvar kan jag säga att det är sommar och värmerekord, och att fokus inte direkt har legat på bloggskrivande. Hur som helst, resten av familjen är på landet, och jag är hemma själv för att göra klart OddGrooves’ nya Modern Soul Drumming-paket, som ska lanseras efter semestern. Jag passar även på att skriva och spela in musik, och går också igenom en sångkurs online – vilket bara på några dagar gett min röst en helt ny klang. Spännande att spela in egen sång, och samtidigt lite läskigt…

Min studio är ju alltid varm, men i 33-gradig värmebölja är den rätt ut sagt olidlig att jobba i, varför jag med jämna mellanrum tar min tillflykt till gymet, som har AC. Min portabla (nåja, i alla fall flyttbara) AC jobbar stenhårt, och släpas på kvällen in i sovrummet. So, anyway. Några stora musikupplevelser har i alla fall infunnit sig:

Bill Champlin, Fasching 14 juni

Bill Champlin vid Hammondorgeln, vars Leslie (roterande högtalare) står en meter till höger om mig. Det tjuter fortfarande i mitt högeröra.

När man nämner artisten Bill Champlin för gemene man brukar man mötas av ett sånt där intetsägande ansiktsuttryck som utstrålar ”mhmmm, kul… men har ingen aning om vem det är…”.

Champlin är en av världens mest inspelade bakgrundssångare, och har medverkat på tusentals skivor från framför allt 70, 80, och 90-talen. Han är också en framgångsrik låtskrivare, som tillsammans med bland andra demonproducenten David Foster komponerat musik åt artister som Al Jarreau, Dionne Warwick, Manhattan Transfer, Pointer Sisters och inte minst Earth, Wind & Fire, vars megahit After the love is gone inte torde gått någon förbi. Den skrevs av Champlin, tillsammans med Foster och Jay Graydon.

Men mest känd är han nog för att har varit sångare och keyboardist i Chicago mellan 1981 och 2009, något som tyvärr i viss mån avspeglar sig i kvällens repertoar (mer om detta nedan). Inte för att jag ogillar Chicago. Tvärtom, jag älskar Chicago. Inte heller för att jag ogillar Chicago 16 och 17 (två första med Bill bakom mikrofonen). Tvärtom, Chicago 17 är en av alla tiders favoriter för mig. Men alla dessa jävla ballader blir bara för mycket när de spelas på en och samma kväll.

Colan slut på Melody (nej, inte sån cola)

Jag har sett Bill Champlin tre gånger tidigare. Den första var i början av 90-talet på Melody i Kungsträdgården, då med gitarristen Jay Graydon som huvudattraktion. Enligt ryktet är det enda gången då coca-colan tagit slut på Melody, eftersom typ 98% av publiken var frireligiösa – och inte drack alkohol (det blev desto mer över till mig). Senaste gången var någon gång i början av 00-talet, då med Champlins egna band. Kolla gärna in liveplattan Mayday från den eran.

Den här gången var det med enbart svenska musiker, där gitarristen Peter Friestedt och pingstpopsångaren Frank Ådahl (ja, just han. Lejonkungen. Say no more.) delar scenen. Stefan Gunnarsson (känd från Så ska det låta) spelar klaviatur, Johan Granström på bas och Klas Anderhell på trummor. Alla är helt fantastiska instrumentalister (och flertalet även tokgrymma sångare). Men det är Bill vid Hammondorgeln som är stjärnan. Han har hunnit bli 71 år gammal, och har den senaste tiden haft en del hälsobekymmer, men det råder inga tvivel om att han fortfarande har ”det”. Registret kanske inte riktigt är var det var på 80-talet, men jädrar vilken karisma och pondus han har på scen. Och rolig är han. Massor av trombonist-skämt (men anar en viss bitterhet gentemot hans gamla kollegor i Chicago) och oneliners fullkomligen flyger förbi. Roligast är när han måste ta fram textbladet till sin gamla hit Sara, och ursäktar sig med ”well, I spent top dollar on my memory loss”, syftande på alldeles för mycket sprit och kokain under 80-talet.

Höjdpunkter

Take it Uptown, Sara och Satisfaction från Runaway-plattan är alltid bra. Stora överraskningen är Yo Mama från första soloplattan Single. After the Love is Gone, givetvis. Och Hard Habit to Break, om det hade varit den enda Chicago-balladen.

Lågpunkter

Alldeles på tok för många Chicago-ballader. Vem i helvete vill egentligen höra Diane Warren-pekoralen Look Away? Nog för att det var en megahit 1988, men vi kan nog alla vara överens om att 2018 gör den sig bäst som död och begraven, bortglömd och förnedrad på en hitkyrkogård någonstans långt bort. Huvvaligen, usch och fy.

Det hade också varit kul att höra någon låt från Sons of Champlin, som var Bills band i San Fransisco innan Chicago och solokarriären.

Men överlag, en riktigt bra konsert. Hoppas på och ser fram emot nästa gång!

Scott Holiday. Typ coolast i hela världen.

Jay Buchanan. Passion och inlevelse personifierat.

Rival Sons, Gröna Lund 16 juni

Andra gången på ett år som jag ser Rival Sons på Grönan. Båda gångerna var helt lysande, men den här gången var kanske strået vassare än 2017. Nog för att Jay Buchanans röst var ganska ansträngd (alltså, karln behöver ju egentligen ingen mikrofon. Han drog bort micen typ en meter vid varje hög ton av känsligare karaktär, men där jag stod lät det nästan lika högt i alla fall).

Jag hade letat mig till höger om scen, nästan längst fram, i hopp om att kunna se Scott Holidays pedalbord (och fingrar, givetvis). Och jag såg! Kan meddela att pedalbordet är typ två meter brett, och tvådelat. Hur många fuzzpedaler får han då plats med? Svaret är enkelt: Tillräckligt många. Fan vad bra han är. Och oj, vad jag vill kunna spela slidegitarr.

Höjdpunkter

Jordan – VILKEN LÅT!

Pressure and Time – DET groovet (kolla videon nedan)!

Open My Eyes (hört covern som jag spelat in tillsammans med Mange och Emelie?)

Enda invändningen var att vi kunde väl fått höra åtminstone en låt från kommande plattan?

Roger Waters, Lucca Summer Festival 11 juli

Semester i Toscana. Hela den utvidgade familjen, med både svensk och fransk falang, i ett jättestort hus i Marginone, som ligger nära Montecarlo, som i sin tur ligger en dryg mil från Lucca. Vad vi gjorde? Det vanliga; besök på vingårdar, bad, bad, bad, vingårdsbesök, Bistecca Fiorentina, färsk tryffel, Chianti Classico, bad, kollade fotbolls-VM, Bolgheri Superiore, allez les Bleus, Vermentino, pizza, bad. Du vet, det vanliga. Jobbigt, men någon måste göra det. Men, i år stod även musik på menyn!

When in Tuscany, do as Tuscans do. Och det alla toskanare verkade göra var att bege sig till lilla staden Lucca (7 mil från Florens) för att se giganten Roger Waters, live in concert. Lucca är inte riktigt dimensionerat för mastodontkonserter á la Waters, så scenen fick sättas upp precis i anslutning till stadsmuren – något som enligt uppgift tilltalade den gode Roger, och var en av anledningarna att han kom dit överhuvudtaget. Så när brorsan skickade ett mess med texten ROGER WATERS I MORGON!!! blev det till att boka om restaurangbesök och förankra det hela hos fruar och barn. Och navigera toskansk trafikkaos. Som sagt är inte Lucca direkt avsett för stora konserter med 15- 20000 besökare. Vilket märktes, både på väg in och ut. Och italienare är inte heller kända för att visa hänsyn i trafiken. Men vi klarade oss både dit och hem utan fenderbenders eller andra fadäser.

Jag har sett Gilmour-versionen av Pink Floyd tre gånger tidigare (1988 och 1989 som fjunig tonåring och 1994 som ung man. PF -94 är för övrigt en av de bästa konserter jag någonsin sett. Period.), men aldrig sett Roger Waters live. Och helt ärligt, jag gillar Gilmour bättre än Waters. Att Gilmour är en av mina absoluta favoritgitarrister hjälper givetvis till. Men, Mr Waters har ett äss i rockärmen, och det ässet är gitarristen Dave Kilminster – som jag nyligen sett live ett par gånger med Steven Wilson. Hans roll är att spela Gilmours partier och solon, och det gör han med bravur. Comfortably Numb utan Gilmour? Ja, faktiskt!

Höjdpunkter

Dogs – Animals har aldrig varit något favorit, men NU FÖRSTÅR JAG. OJ, VAD BRA!

Pigs (three different ones) – JAG FÖRSTÅR ÄNNU MER. OJOJOJ, VAD BRA!

Us and Them – Här hade jag gåshud över hela kroppen och tårar i ögonen. Bland det bästa jag någonsin sett och hört. Närmast religiös upplevelse.

Eclipse – mörk måne svävar över triangelprisman som skjuter laserstrålar upp i himlen. Fantastiskt.

Lågpunkter

Hela första set känns lite lojt, med undantag för The Great Gig in the Sky som var alldeles underbar.

Money slarvas bort totalt. Oengagerat, osvängigt, inte i närheten av Gilmours PF.

Låtarna från senaste plattan är helt enkelt inte så bra. Och ja, jag har gett den både ett, två och tio försök.

Några tråkiga nummer till trots bjuds vi överlag på en helt magisk kväll, och en av årets stora musikupplevelser. Tack, Roger Waters!

Scenbygget bestod av en enorm replika av Battersea Power Station, som pryder omslaget till Animals. Med flygande gris och allt!

”Trump is a pig”. En förolämpning mot grisar?

Open My Eyes (Rival Sons cover)

av Per Ulfhielm | jun 9, 2018 | Covers, Min musik | 0 kommentarer

Säga vad man vill om Spotify, men ibland är deras rekommendationer riktigt bra. Som när jag satt och lyssnade på Black Country Communion för några år sedan och började kolla ”similar artists”. Rival Sons såg galet coola ut, och just av den anledningen var jag på väg att avfärda dem som posers, men bestämde mig för att ge dem en chans. Och det är jag glad att jag gjorde, för Rival Sons har seglat upp som ett av mina favoritband de senaste åren, och deras grooviga bluesrock doftar starkt av Led Zeppelin, The Who och många andra 60/70-talsband jag håller högt.

Men alla håller inte med…

”Äh, vad är det där för skit? Den får du sjunga själv!” utbrister Karin när jag föreslår att hon ska ge sig på en tagning på deras låt Open my eyes, som jag jobbat ganska hårt med att få till. Meh… Snopet, men skam den som ger sig. Så jag gjorde ett försök att skrika upp mig i Jay Buchanans register, och spelade in en tagning när ingen annan befann sig i huset. Det lät inget vidare. För det första för att jag inte besitter en bråkdel av Jay Buchanans röstresurser (han är ju en helt fenomenal sångare), och för det andra för att låten går ungefär en halvmil för högt för mig. Så jag tog fram barytongitarren, sänkte låten en ters och gjorde ett nytt försök. Det lät inget vidare heller. Framförallt inte sången, men nu lät helt plötsligt musiken som stoner-rock, eller ungefär som när man spelar en 45-varvare på 33 varv, och det var ju inte riktigt det sound jag var ute efter. Originaltonart är da shit! Så låten fick helt enkelt samla digitalt damm på hårddisken…

…tills en dag på kontoret, då jag hade ett Skypemöte med Emelie (som till vardags jobbar som webbstrateg). Hon är en grymt bra sångerska som dessutom gillar Rival Sons, och av en händelse kom vi fram till att vi borde spela in någonting tillsammans vid lämpligt tillfälle. Och då kändes ju Open My Eyes som ett givet val. Sagt och gjort! Och så kom Mange förbi och lade trummor, vilket var pricken över i. I vanlig ordning blev det en extra allt-version, med mellotroner, orgel och en massa annat som inte finns med på det mer avskalade (men genialiskt bra) originalet.

Så här låter den:

Emelie Rosenqvist: Sång
Magnus Brandell: Trummor
Per Ulfhielm: Allt annat, typ

Vill du höra mer av Emelie har hon sjungit in massor av riktigt bra covers på sin blogg.

Recension av Ghost – Prequelle

av Per Ulfhielm | jun 6, 2018 | Inspiration och influenser, Skivrecensioner | 0 kommentarer

Till att börja med vill jag säga att jag älskar Ghost, bandet som fått mig att åter börja samla på LP-skivor och följa som ett riktigt dedikerat fan. Bandet har starka låtar, kul image och en enorm påhittighet och humor. Det jag först föll för hos Ghost var dock de progressiva elementen, som på debutplattan Opus Eponymous var relativt tydliga, om än i doom metal-skrud. På Infestisummam var låtarna längre, och doftade bitvis mer 60-talspsykedelia, och på Meliora blev arrangemangen komplexare, ljudbilden tätare och produktionen än mer genomtänkt. Jag har faktiskt svårt att välja en favorit av de 3 första skivorna, men om jag måste ligger nog Opus närmast till hands, eftersom den när den kom kändes så nyskapande – trots att den var ett hopkok av 70/80-talsinfluenser.

På den efterlängtade fjärde plattan Prequelle blandas progressiva partier med medryckande poprefränger i komplexa men korta låtar. Med några undantag. Till en början var jag inte helt övertygad, men bestämde mig för att ge plattan alla chanser innan jag bildade mig en uppfattning. Första genomlyssningen på Spotify i lurar gav aningen meh-känsla, andra och tredje likaså. Det var först när jag fick tillfälle att blasta plattan på öronbedövande volym i bilen som poletten trillade ner; det här är ju riktigt bra. Och när vinylplattan dök upp ett par dagar senare förstärktes det intrycket. Det här är ju helt lysande!

Låtar

Ashes – Barnkör och Moog-arpeggios ger mig associationer till Goblins soundtracks i Dario Argentos skräckfilmer från mitten till slutet av sjuttiotalet, fast med modern produktion. Typ Profondo Rosso eller Suspiria. Så hög potential till att bli ett prog-epos av… tja, episka, mått. Fast när crescendot med Moogen stegras tar det hela abrupt slut och så kommer…

Rats – Plattans första singel, som funnits tillgänglig en tid. Fantastisk låt, med fler krokar än en fiskelåda (tack för den referensen, Kevin Gilbert). Riffen låter Ozzy anno 1983, refrängen är urstark, och man lyckas få in 5-6 delar med harpsichord, mellotron, gitarrstämmor och det är alldeles underbart. Enda invändningen är egentligen gitarrsolot, som i mina öron låter så där tråkigt skrivet och kontrollerat. Jag är mycket väl medveten om att soloeskapader inte är Ghosts grej, och att jag istället kan slänga på en Miles Davis-platta om jag är ute efter improviserade solon. Men i alla fall, jag tycker en så här bra låt förtjänar ett bättre gitarrsolo.

Faith – Solklar favorit. Det är tungt, svängigt, medryckande, och den kanske mest stiltypiska Ghostlåten på plattan, med grooviga 16-delschuggachugga-gitarrer och en stark refräng som verkligen lyfter. Lägg till lite Queen-liknande körer och några Yngwie-doftande harmoniska mollskalor så är vi hemma. Kort och gott strålande bra.

See the Light – Popdags. Det här är en låt jag skulle kunna tänka mig höra typ Måns Zelmerlöw sjunga på radion. Jag lägger absolut ingen värdering i det (NOT THAT THERE’S ANYTHING WRONG WITH THAT). Refrängen är stark och arrangemanget helt briljant. Om jag fått önska skulle jag vilja ha det instrumentala mittenpartiet längre.

Miasma – Progdags! Det känns nästan som att Miasma riktar sig just precis till alla oss som vill ha längre låtar och utdragna instrumentala partier, och nu får vi det i ett komprimerat format. Jag skulle kunna köpa skivan enbart för den sparsmakade, men skyhögt mixade tamburinen som börjar vid 2.15. Så enkelt och genialiskt. Megaplus för när urpåven Papa Nihil plockar fram brötsaxen i slutet (något jag ALDRIG trodde jag skulle skiva, oavsett sammanhang), som är så fel att det blir helrätt. Stor musikalisk humor.

Dance Macabre – Irriterande catchy treochenhalvminuters AOR-hårdpopdänga à la Journey, Honeymoon Suite och Night Ranger. Plattans lågvattenmärke i mina öron. Har dock svårt att sluta nynna på den. Sa jag att den är irriterande catchy?

Pro Memoria – Här får jag känslan av att plattan är inne i en litet blodsockerfall. Jag gillar inte Pro Memoria mycket mer än Dance Macabre, men kan tänka mig att den växer med tiden. Men visst, det är en synnerligen habil rockballad, med snygga stråkar.

Witch Image – Tillbaka efter två låtars kisspaus. Versens spaghettivästern-gitarr som avlöses av ett intrikat och svängigt pre-chorus är inget annat än genialt. Refrängen är bra, men kanske inte i riktigt samma klass. Jag kommer på mig själv med att börja sjunga med i refrängen till Square Hammer, så kanske inte den mest orginella låten. Herrejävlar så catchy.

Helvetesfönster – För mig är detta plattans riktiga höjdpunkt. Låten börjar med nordiskt vemod som för tankarna till Jan Johansson i kombination med soundtrack till italiensk zombierulle (värdig fortsättning på Ashes), plus en rejäl dos Camel. Resultatet blir en galet vacker instrumental låt som lutar åt någonting en inspirerad Neal Morse skulle kunna ha komponerat. Och Mikael Åkerfeldt lägger acke på slutet! Plattans klart bästa låt.

Life Eternal – Värdig avslutning, som jag skulle velat ha 2-3 minuter längre med ett stegrande crescendo på slutet. Med Taurus-pedaler, mellotron-körer som smyger in, 12-strängad Rickenbacker, och… err, ja… prog!

Bonuslåtarna, då? Tja, i vanlig ordning följer ett par covers med deluxeversionen, och denna gång är det Avalanche av Leonard Cohen samt It’s a Sin av Pet Shop Boys. Inget av dem lämnar något större avtryck hos mig, i varje fall inte i jämförelse med tidigare fullträffar som Nocturnal Me eller If You Have Ghosts. Men ändå, kul att ha…

Produktion, arr, ljudbild och helhetsintryck

Produktionen låter både biffigt och slickt på en gång och påminner mer om Meliora än Popestar. Salem Al Fakirs pianospel ger ytterligare en dimension åt musiken. Och ett instrument som tagit bra mycket större plats än tidigare är slagverket. Som jag nämnde ovan ligger tamburin och shaker ofta väldigt högt i mixen, och det ger ett sväng de tidigare plattorna inte haft.

Helhetsintrycket är att det är en helt fantastisk platta, som skulle kunnat ta steget in i progvärlden, men inte riktigt vågar. Jag vill höra mer av de intrikata arrangemangen, längre instrumentala passager, och att alla de små temana tas tillvara och mjölkas ut lite mer istället för att boxas in i ett 3-4-minuters radioanpassat format. Så om man skulle ha skippat ett par fillers (som förmodligen blir jättestora hits) och förlängt Ashes, See the Light och Life Eternal skulle Prequelle vara ett mästerverk. Nu är det ”bara” helt fantastiskt bra.

Stay With Me (Bernhoft cover)

av Per Ulfhielm | jun 3, 2018 | Covers, Min musik | 0 kommentarer

Ibland är man lite så där extra nöjd med en inspelning. Som till exempel denna. Stay with me har liksom legat och pyrt lite halvfärdig på hårddisken sedan september 2017, då jag spelade in de första stapplande piano-ackorden. Efter det har jag spelat in bits and pieces när andan fallit på, utan någon särskild plan. Tills förra helgen, då jag tog ett steg tillbaka för att lyssna på låten, och jag konstaterade att det börjar låta riktigt skapligt. Så då var det en relativt enkel match för Karin att börja lägga leadsång, och då började det låta riktigt bra. Och med körerna på plats höjdes det hela ytterligare en nivå eller två.

Norske Jarle Bernhoft hör för övrigt till mina absoluta favoriter, och har så gjort de senaste åren. Hans konsert på Nalen i februari är bland det bästa sett och hört.

Karin Ulfhielm: All sång
Per Ulfhielm: Alla instrument, arr, produktion, mixning

Big Yellow Taxi (Joni Mitchell cover)

av Per Ulfhielm | apr 8, 2018 | Covers, Min musik | 0 kommentarer

Big Yellow Taxi är en av de där låtarna som alltid funkar med bara gitarr och sång (som Joni!), men i vanlig ordning krånglar jag till det och gör en stor soulversion med Stax-blås och sjukt mycket körer, biffiga trummor, hammondorgel och minst 11 gitarrspår. Fast det gick ganska snabbt att spela in i alla fall, inte minst för att Karin satte leadsången på första tagningen. Yay.

Det här är ju egentligen en cover på en cover, eftersom den version jag sneglat mest på är Amy Grants jättebra inspelning från 1994. I vilket fall som helst är jag riktigt nöjd med hur det blev!

Karin Ulfhielm: Lead- och körsång
Per Ulfhielm: Gitarrer, bas, keyboards, körsång, trumprogrammering, produktion och arr

Steven Wilson, Royal Albert Hall 27/3-2018

av Per Ulfhielm | apr 4, 2018 | Inspiration och influenser, Konsertrecensioner | 0 kommentarer

Royal Albert Hall, Kensington.

Det här var nog elfte, eller möjligen tolfte, gången jag såg Steven Wilson, om man räknar in de konserter jag sett med hans gamla band Porcupine Tree. Senaste gången var för en månad sedan, på Cirkus i Stockholm. Då var jag inte helt överbegeistrad. Det var verkligen inte dåligt, men det var liksom inte helt hundra. Ljudet var alldeles för högt, första set kändes lite lojt, och jag kände liksom en distans till framförandet. Oklart om det var jag som inte var mottaglig/på humör, eller om det faktiskt inte var så bra. Klart är i alla fall att ljudet på Cirkus inte hjälpte.

Två av de tidigare Wilson-konserterna har varit på Royal Albert Hall, den viktorianska erans kanske allra mest aktade konsertlokal. Första gången var 2013, då vi satt snett till höger om scenen, vilket inte alls var dåliga platser, men kanske inte den bästa helheten. Andra gången hade vi arenans definitivt sämsta platser, där man kan förmoda att utvalda delar av pöbeln fick husera när det begav sig i mitten av 1800-talet. Längst upp, stående i någon slags alkov som man med risk för livet fick liksom hänga sig ut genom för att få en uppfattning om vad som hände på scen.

Den här gången var jag snabbare att boka, så vi hade helt perfekta platser, mitt på 10:e raden.

Steven, intellektuell rocker

Steven Wilson har något av en särställning i min skivsamling, och jag har varit ett stort fan sedan Porcupine Trees platta In Absentia släpptes 2002. Då var det mest progressiv hårdrock som gällde, efter att Wilson producerat några skivor med svenska dödsmetallproggarna Opeth. Sedan solokarriären inleddes 2011 är repertoaren betydligt mer eklektisk, med en blandning av rock, pop, prog, hårdrock, jazz, funk och electronica. Och senaste plattan To the Bone lutar mer åt pophållet, vilket jag verkligen gillar.

Wilson (nedan kallad SW) har nyligen fyllt 50, men skulle utan problem kunna tas för 35. På scen är han barfota (enligt legenden bär han aldrig skor), iförd jeans och en stajlig t-shirt, med gitarren nästan nere vid knäna. Även om han främst ser sig själv som låtskrivare och producent, som ”bara tar det instrument som råkar ligga framme” varvar han flyhänt mellan gitarr, keyboards och bas. Som sångare har han utvecklats enormt sedan de första plattorna med Porcupine Tree, på vilka han lät ganska pipig. Jag har aldrig hört honom sjunga bättre än nu!

Även om han inte direkt framstår som en spelevink är hans mellansnack roliga och genomtänkta. Ett av mellansnacken handlar just om vad som särskiljer en artist från en underhållare, där underhållaren gör det publiken vill ha och artisten gör det hen vill – oavsett vad som är populärt just nu. Den egensinnige SW faller självklart i den senare kategorin, ibland med snudd på en överdos integritet.

Bandet

Nick Beggs är ju en gigant inom den progressiva rocken och har de senaste åren, förutom med Wilson, turnerat med bland andra Steve Hackett och släppt ett par plattor med egna bandet The Mute Gods. Han började sin karriär som permanentad tonårsidol i New romantic-gullegrisarna Kajagoogoo (Just precis, Too Shy. Nu fick du den på hjärnan, varsågod), där han spelade bas och sjöng för sisådär en 30-35 år sedan. Jag vet få personer som skulle komma undan med att äntra scenen iförd 3-delad svart kostym utan skjorta, solglasögon och linblonda flätor, men för Sir Nicholas Beggs känns utstyrseln helt självklar. Och karln kan ju spela! Han är en fantastisk basist, men det är när han plockar fram sin Chapman stick som det börjar svänga på allvar.

Alex shreddar med precision.

Alex Hutchings har inte bara ett, utan två par gigantiskt stora skor att fylla. Han efterträder nämligen Dave Kilminster på gitarr, efter att denne lämnat bandet till förmån för Roger Waters. Och eftersom Kilminster i sin tur efterträdde den store Guthrie Govan kan man inte låta bli att jämföra nykomlingen med honom också. Förra gången (i Stockholm) var jag inte övertygad av hans gitarrspel. Jag tyckte han spelade fantastiskt bra, men lite för korrekt, kontrollerat och rent ut sagt tråkigt. Inte en antydan till en ton fel någonstans, och han tog liksom inte ut svängarna på samma sätt som Guthrie Govan (som alltid tok-improviserar när det inte gäller strikt skrivna passager).

Men den unge Alex fick ju en ny chans! På hemmaplan, i en av världens mest prestigefyllda konsertlokaler dessutom – och den chansen tog han och sprang. För jävlar i gatan vad bra det lät! Han har fortfarande det där lite kliniska soundet, men det verkar som att han har byggt på sitt självförtroende sedan sist.

Adam Holzman säkerställer jazzvibbarna med både distat Rhodespiano och Minimoog, som tas på ett antal rejäla soloutflykter. Han var på 80-talet keyboardist och musical director för Miles Davis, vilket innebär att jag kan ha sett honom på Gröna Lund sommaren 1989. Minnet är blurrigt, men jag kommer ihåg att Foley var med, och likaså Kenny Garrett. Och att det var jävligt bra, och att jag är såååå lycklig över att ha hunnit se Miles innan han gick bort 1991. But I digress…

Craig Blundell var lite av en doldis innan han ersatte Marco Minneman i Wilsons band, men 3-4 turnéer senare är han helt självklar bakom trummorna. Jag gillar särskilt att han spelar de gamla Porcupine Tree-låtarna på sitt eget sätt, utan att kopiera Gavin Harrison. Men precis lika bra.

Steven och Ninet under The Blank Tapes, ett finstämt ögonblick.

Ninet Tayeb (nedan kallad NT) gästsjunger på ett antal låtar (se nedan). Hennes röst och uttryck ger mig i stort sett alltid gåshud, och hennes sång på Routine från Hand Cannot Erase är ett av de där musikaliska ögonblicken som ska avnjutas med hörlurar i ett mörkt rum. Hon var även med förra gången på RAH, men då hade vi så dåliga platser att det knappt gick att urskilja vem som gjorde vad.

Låtlista

Set 1
Nowhere Now kändes på Stockholmskonserten lite oinspirerad och yrvaken. Men inte ikväll!
Pariah, duetten med NT som släpptes som singel från senaste plattan framfördes i Stockholm med Ninets sångpartier förinspelade, vilket kändes konstigt, krystat och energilöst. Med Ms Tayeb bakom mikrofonen på riktigt blir det något helt annat. Jag får gåshud och stryker bort några såna där lyckliga tårar som bara fantastisk musik kan framkalla. Det här är stort.
Home Invasion/Regret #9 – Prog! Fusion! Solon! Groove! Och mitt i allt detta: En bra låt!
The Creator Had a Mastertape har kanske aldrig varit någon favorit bland Porcupine Trees låtar, men den fungerar bra i sammanhanget.
Refuge är en stark låt, med precis lika stark video. Underbar på alla sätt, men jag kan inte riktigt komma förbi likheten med Peter Gabriels Red Rain.
People Who Eat Darkness har tagit lite tid för mig att riktigt gilla, men ikväll satt den som en smäck – och den fungerar helt lysande som duett med NT
Ancestral bjuder på en överraskning, SW lämnar nämligen över leadsången helt och hållet till NT. Oklart varför, eftersom låten inte riktigt ligger i hennes tonläge. Jag hade mycket hellre hört Routine från samma platta.

Set 2
Arriving Somewhere but Not Here, från Deadwing. I mitt tycke en av Porcupine Trees bästa låtar, börjar suggestivt med att tre femtedelar av bandet spelar shakers, och bygger upp till det blytunga mittenpartiets klimax, för att sedan gradvis gå tillbaka till en lugnare avslutning. Tio minuter känns som två. Genialiskt.
Permanating, hitsingeln från senaste plattan är poplåten som SW kallar sitt ”ABBA moment”. Låten presenteras medelst ett roligt och självironiskt mellansnack som utvecklas till ett brandtal för popens storhet, och gästas sedan av ett gäng Bollywood-dansare. Kul, färgglatt och medryckande!

Under Song of I visas ett suggestivt dansnummer på den genomskinliga 3d-filmduken framför scen.

Song of I har solklara influenser från bland andra Prince och Peter Gabriel, och bjuder på ett stylish dansnummer på den genomskinliga projektionsskärmen framför scen. Det är en otroligt bra låt, som har en lite mer inåtriktad typ av energi än Permanating, så det känns nästan lite platt att låtarna följer efter varandra. Men den är så suggestiv, och så bra. Avnjuts förmodligen bäst hemma i soffan, med surroundljud.
Lazarus, från Deadwing har liksom tagit några år för mig att riktigt ta till mig. Jag gillade den aldrig riktigt när Porcupine Tree spelade den, men när jag sett SW köra den solo har låten liksom fått nytt liv. Ganska passande, med tanke på namnet?
Detonation är en riktig rockfusionpuffra, som är helt perfekt för Adam Holzmans och Alex Hutchings dueller.
Song of Unborn – Första gången låten spelades inför publik, med en sprillans ny animerad video av Jess Cope. I Stockholm spelades istället Same Asylum as Before.
Vermillioncore – Instrumentalnumret från miniplattan 4½. Groovigt, tungt, Nick Beggs briljerar på distad slapbas.
Sleep Together OJOJOJ VAD TUNGT!

Encore:
Blank Tapes, duett med Ninet Tayeb. Finstämt, med vokalisterna sittandes på barstolar. Ersatte Even Less, som SW i Stockholm framförde själv med en telecaster.
The Sound of Muzak, från Porcupine Tree’s In Absentia. I Stockholm var det istället Harmony Korine från SW’s första soloplatta.
The Raven That Refused to Sing, från plattan med samma namn är i mitt tycke Steven Wilsons starkaste spår, särskilt med Jess Cope’s animerade video i bakgrunden. Så melankoliskt, så vackert, så perfekt.

Om jag saknade några låtar? Självklart. Kvällens set var i stort sett samma som det vi bjöds på i Stockholm, men några undantag som nämnts ovan. Och spelar man 3 kvällar i rad på RAH kan man ju sprida gracerna lite, vilket enligt uppgift var fallet. Dag 2 öppnades med ett akustiskt set, och innehöll även hela Hand Cannot Erase-plattan, med både Ninet Tayeb och Dave Kilminster som gäster. Dag 3 gästade Mark Feltham och Richard Barbieri, och till råga på allt filmades konserten. Väntar med spänning på Blueray-släppet.

Nästa gång Mr Wilson spelar på Royal Albert Hall kommer jag boka alla 3 kvällarna.

« Äldre inlägg

Pin It on Pinterest

TAGS:Musik Ulfhielm Per betraktelser

<<< Thank you for your visit >>>

Hot Websites